myTaste.se

Ta Livet Till Nästa Nivå

Ni vet när man ska sitta med sina vänner och öppna sin själ, blotta sin strupe? Jag gör inte sånt, egentligen. Jag gör det, mest för att alla andra gör sånt. Säger något, berättar, egentligen så vet jag att ingen förstår. För inte ens jag själv förstår mig på mig själv. Jag är medveten men kan inte sluta eller börja. Jag tycker det är slöseri med tid att berätta och öppna sig om saker som andra inte ändå har någon lösning på. Jag vet själv att jag är bra på att lyssna och komma på lösningar. Lite hobbypsykolog. Hatar när människor lyssnar och bara "tycker synd" om mig, vilket har även gjort att jag aldrig öppnar mig för nån på riktigt. Jag litar inte heller på någon. Finns verkligen inte en enda människa på denna jord som jag litar på. Mina vänner som läser det här blir nog besviken. Men vi har ju alla en försvarsmekanism och min är stark. Inget biter på mig. Kanske kan man få en förståelse för mig och min integritet. 
 
Människor tycker jag är öppen, men det är ju bara om saker som egentligen inte har ett värde för mig. Som kanske har ett högre värde för andra? Jag vet inte, men jag är nog djupare än vad de flesta tror eller bryr mig om djupare saker än de flesta andra. 
 
Det ska bli skönt att på riktigt få göra det där som alla andra gör. Men jag gör det på riktigt. Till någon som har verktygen och det jag känner, tycker och gör inte låter märkligt. Det känns typ som att det är imorgon det händer. Det är då det smäller. Allt jag bär på ska bort. Sjukt. Hon trodde ett samtal behövdes jag tror på minst två. Men vi börjar på steg två direkt. Ja ni hör ju, så mycket vet jag om mig själv. När vi bokade tiden så tyckte hon att det var fantastiskt att jag för min ålder är så medveten och klok nog att ta tag i mig själv nu. Människor kan gå i hela liv och aldrig ta tag i sig själv. Men jag har inte tid med det sedan, jag kommer att ha fullt upp om några år. Vi gör det här nu för resten av mitt liv ska jag spendera till att må bra och älska villkorslöst.
 
Jag är rädd. På riktigt. Att sitta där i ett rum. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Det känns förlösande samtidigt som det känns läskigt. Att behöva låsa upp hjärtat, släppa rädslan, låta tårarna få komma och sortera om alla trådar och skapa nya banor i hjärnan. 
 
Nu är jag redo för det. 
 



Joakimgos

Arbetsmiljöverket ringde mig tidigare idag så nästa vecka ska jag medverka på en träff med dem samt några andra i åldern 20-24 gällande ungdomars sökande av information på sociala medier. Ska bli intressant och se vad som sägs, och hon jag pratade tyckte jag var en lämplig kandidat på grund av min ålder, mitt egna företagande samt min blogg. Ska bli kul! :) 

Eftersom jag har ett hundratal läsare varje dag så är jag väldigt noga med att se till och läsa på om det jag skriver om. Jag känner ett ansvar på så sätt och är noga med att kolla upp källkritik. 

Nåväl, hade en helvetisk förmiddag. Fick i mig några jordgubbar, bäddade ner mig på stolarna på kontoret men där låg jag inte länge, insåg snabbt att jag behövde åka hem. 

Inte jättebekvämt att vila liggandes här..

Väl hemma dunkade jag rakt ner i säng och sov tills det nalkades frisörtid. Som tur var hade migränen och illamåendet släppt efter min vila. 

Efter besöket hos frisören där mitt hair talk-hår rök så sprang jag runt på stan och letade present till Anne-Marie. Mitt i allt migräneri har jag fått mens och magen är krånglig och allt har inte varit jättebra idag. 

Men iallafall, jag får beröm hela tiden för min nuvarande hårfärg och fick även en tvättning och klippning av topparna. Är jättesugen på en ny frisyr i form av en längre bob. Men så länge håret känns fräscht och friskt tänker jag inte hålla på och förändra något. 

Firade sedan Anne-Marie och min lunch bestod idag av kladdkaka och blåbärspaj. Har haft en extrem dålig matdag. 

Men gosade mycket (som vanligt) med Joakim. Han är underbar! Så söt och rolig! Pratar gör han också, vi har verkligen löst en himla massa världsproblem han och jag idag. 


Efter vi fikat och Joakim ätit mellanmål så somnade han nästan i stolen. Jag skulle sedan lägga honom i vagnen så att han kunde ta en nap. Absolut inte tänkte han. När han låg i vagnen och jag rullade honom fram och tillbaka så låg han och kollade på mig med en överlägsen blick och bah: "ja stå du där och dra mig, jag är inte ett dugg trött och kommer inte sova". När jag böjer mig ner för att ta upp honom flinar han och när jag sedan lägger honom i mitt knä händer detta...



Han tvärslocknade och så fort jag slutade vagga honom med benen så flaxade han med armarna. Haha, sötnos! 

MATDAGS! 

GE MIG MAT MORSAN...

Nej! Ingen potatis och sej! Jag vill ha gröt! 


Världens bästa lilla kille som jag tycker om så mycket! 

Tog en promenad nu bort till området där jag ska på visning nästa vecka. Jag är kär i området. Jag visste att det var bra om nu ännu bättre. 

Nu är det Bonde Söker Fru på tv:n sedan Modus, sängen väntar därefter. Idag blev det en smörgås till middag. Aptiten har inte alls funnits idag. Kommer säkerligen vara hungrig som en varg imorgonbitti. 



Joakim